ungobipolar.blogg.se

Äntligen börjar det hända saker!
Häromdagen var jag på Södermottagningen och hade möte med min läkare och min handläggare på f-kassan. Dagen innan det mötet hade jag vart hos läkaren och hon sjukskrev mig fortsatt 50% tom slutet av mars och det var jäkligt skönt. Jag hade inte orkat gå upp till 75% nu. Så på mötet med f-kassan berättade vi att jag blivit längre sjukskriven 50% och lade upp en plan för att bli sjukpensionär 25% så jag bara jobbar 75% och det tyckte min handläggare var en väldigt god idé. Det underlättar inte för mig att pendla upp och ner i tid i hela tiden för varje gång jag inte klarar jobba den procenten så känns det som ett misslyckande och det förstod hon. Så nu ska jag, som sagt, jobba 50% till 27e mars och sedan ska vi utvärdera hur den tiden har gått och efter det ska jag (antagligen, beroende på vad utvärderingen säger) gå upp till 75%, prova det ett tag för att sedan utvärdera det tillsammans med chef, läkare och f-kassan. Därefter ska vi skicka in ansökan om sjukpension och det känns så jäkla gött att min handläggare har gått med på det, så nu är denna bollen i rullning.

Imorgon börjar äntligen bipolärskolan. Jag har aldrig längtat så mkt efter en gruppterapi som jag gör nu. Det ska bli så skönt att det också kommer igång! Läkaren har även lagt fram förslaget att jag ska gå i en OCDgrupp efter bipolärskolan är slut så det får jag göra också, men först och främst ärre bipolärskolan som gäller :) Äntligen känner jag mig lite hoppfull igen psykiskt!

Annars går det väldigt bra på min "nya" arbetsplats, jag trivs väldigt bra än så länge och jag hoppas att jag kommer fortsätta göra det i framtiden.

Nej, men ett avsnitt CSI eller två.. eller fem :)

Puss raringar :*

 

 

 

Nu var det längsen jag skrev, igen.
Jag har inte direkt haft ork eller motivation till att skriva. Det har inte hänt så mycket. Jag är julledig och njuter för fulla muggar.

Jag fick träffa min ordinarie läkare efter jag upptäckt det här med "sömnmedicinen", hon försvarade den på ungefär samma sätt som sjuksköterskan hade gjort. "Jo, men den använder man när man har bipolär och svårt att sova" , yadi yadi yadi. Där blev jag lite besviken faktiskt men men. Jag slapp iaf dem och är nu tillbaka till mina "vanliga" sömntabletter som fungerar bra. Jag har mått ganska "normalt" på sistone, jag har inte haft någon svacka eller topp, men det känns som att jag är på väg ner i en svacka, jag är konstant trött och jag kan sova hur mycket som helst utan att bli pigg, suck. Jag hoppas bara att det inte blir någon svacka för jag pallar inte det just nu..

Lillejul spenderades hemma hos Annas föräldrar med god mat, spel och skratt! Hur mysigt som helst! Julafton spenderades hemma hos mina föräldrar också med god mat, spel och skratt :) Det var dock inte bara skratt, det kom en hel del tårar också pga sorgen och saknaden av Bamse. Det var första julen utan honom på 11 år och det kändes i hjärtat. Det var tomt och .. ja. Tomt .. och sorgligt. Ush, vad jag saknar min bästa vän!
Nyår spenderades hemma hos min kollega och vän, Malin. Det var faktiskt den roligaste festen jag vart på på riktigt länge. Fyfan vad lyckat det var. Vi var inte så många men det gjorde ingenting, det var helt perfekt! Det blev många goa skratt, dans, skön musik .. ja, allt man kan önska sig på en fest! Synd bara att Anna inte var med, ;/
Sen räknade jag med att vara hemma till tolvslaget eftersom Anna jobbade och skulle vara hemma till tolvslaget och eftersom de andra skulle ner till stan så skulle vi ta tåget in tsm och sen skulle jag åka hem och de skulle festa. Men de blev ju aldrig färdiga så jag tog tåget in till stan själv för annars hade jag aldrig hunnit hem i tid. Däremot var tåget sent så jag missade bussen i stan så det blev att ta en taxi istället, men jag hann hem! Var hemma 23.50 :) Då hade min fina tjej tänt massa ljus och satt värmeljus format som ett hjärta på soffbordet med två glas mousserande vin i mitten. Det var så rörande att se det. Jag har verkligen världens bästa tjej. :)

Ikväll blir det bio för min del med Lago, det blir Hobbit del 2 och det ska bli så freaking awesome! Can't wait!
Eftersom det inte är Annas smak så spenderar hon kvällen hemma hos sin familj. Det är viktigt att kunna ha trevligt och umgås med andra utanför förhållandet, jag skulle aldrig kunna dissa mina vänner bara för jag är i ett förhållande som tyvärr så många gör.

På tisdag börjar jag jobba igen, fortf. 50%. Denna terminen blir det dock tillbaka på förskolan fast i ett annat hus. Så nu är där ett hus kvar jag inte jobbat i, sen har jag provat allt man kan prova med min utbildning på mitt jobb.
Jag har hört mig för med vår specialpedagog om hennes yrke, jag började ju trots allt på lärarhögskolan endast för att kunna vidareutbilda mig till speciallärare sen, men av olika anledningar tappade jag det intresset, men nu är jag tillbaka på den linjen igen. Nu börjar jag känna igen mig själv rent yrkesmässigt. Jag ska ta tag i det snarast möjligt. Speciellt nu efter att ha vart i klassen på skolan en termin så känner jag verkligen att mitt intresse är specialpedagogik. Jag har ju trots allt gått en kurs i specialpedagogik på lärarhögskolan så jag behöver antagligen bara komplettera med lite praktik och någon kurs. Vidareutbildningen är på 1.5 år och eftersom jag kan jobba samtidigt känns det ganska rimligt. :)
På tisdag är det även dags för ett läkarbesök (till). Vi ska gå genom hur det har gått sen sist jag var där, sjukskrivning, hur jag mår/mått etc, det gamla vanliga, men utöver det ska vi även börja slipa på min ansökan till f-kassan om sjukpensionär 25%. Äntligen kommer det igång! På onsdag är det nämligen möte med f-kassan och läkaren så då behöver vi ha något redo som vi kan komma med. Spännande.
Sen veckan därpå (den 14e) drar ÄNTLIGEN bipolärskolan igång. Herregud vad jag har längtat. Jag behöver detta nu mer än någonsin! Jag känner verkligen att nu behöver jag all hjälp jag kan få med detta bipolära skitet för jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag vet ingenting om detta och jag behöver hjälp med att få lära känna sjukdomen och mig själv så jag kan leva ett så bra och normalt liv jag kan. Jag tycker det är dålig stil av en läkare att diagnostisera, skriva ut mediciner och sedan lämna en vind för våg. Det jag vet om bipolär sjukdom är det jag läst mig till på internet. Herregud.. Google har verkligen blivit en läkare. Otroligt skrämmande.. Så det ska bli skönt att komma iväg till bipolärskolan och se hur jag kan finna mig själv i detta kaoset som pågår inne i mitt huvud just nu och bara få.. hjälp! Det värsta med allting är fanimej att min mamma kom på att jag antagligen har bipolär, jag har gått hos läkare till och från i 13 års tid och fått medicin efter medicin efter medicin och "bara" fått diagnosen "kronisk depresssion". Att ingen läkare har kollat upp om det ligger några sjukdomar i släkten eller någonting är ganska skamligt. Mamma kom på detta eftersom hon kände igen tecknena då bipolär sjukdom ligger på hennes sida av familjen. Hade inte mamma känt igen detta hade jag säkert inte fått diagnosen än..

Något som har blivit sämre allt eftersom är mitt minne. Ibland blir jag rädd för mig själv, det är inte direkt så att "vad gjorde jag igår" eller "vad var det nu jag skulle göra".. visst det händer också men det är inte så farligt.. Jag kommer liksom inte ihåg vad jag har berättat, jag kan säga samma sak till Anna tre gånger på 10 minuter och inte kommit ihåg att jag har berättat det. Jag kan se en film och inte ha en aning efteråt vad som har hänt. Ibland kommer jag inte ihåg ord vilket leder till att meningar blir jättekonstiga och detta börjar irritera mig ganska mycket. Jag är som mormor. Hon är 86 år! Herregud.. Hur kommer mitt minne vara när jag kommer upp i hennes ålder? Eller tillomed när jag blir 30? Skrämmande tanke!
Något som har blivit bättre är min ångest! Det var längesen *peppar peppar* jag hade en ångestattack och ännu längresen jag hade panikattack. Då menar jag 3-4 dagar sen. :b Jag fick en på väg ut till Malin på nyårsafton, men jag klarade av den relativt bra, fast det var fruktansvärt jobbigt, men det är så skönt att de kommer med flera dagars mellanrum. Innan hade jag ångest var och varannan dag! Innan denna attacken på nyår vet jag inte sist jag hade en attack och jag är så tacksam för var dag som går att jag klarat mig ännu en dag utan attacker.
Jag hoppas bara att jag klarar bion idag utan lugnande och utan attacker. Det är väldigt jobbigt för mig att vara på bio bland så mycket folk i ett så litet rum, jag hade en period som jag inte alls klarade av att gå på bio alls för jag fick värsta ångestattacken bara av att tänka på det. Men jag har utmanat mig själv ett par gånger nu och varje gång har det gått bra så jag hoppas det går bra idag också, fast jag är lite nervös över det.

Nu när jag tänker efter har det ändå hänt en del.. en eloge till dig som orkat läsa det här. :)
Nu ska jag kolla några avsnitt av CSI innan det är dags för bio :)

Puss raringar :*

 

 

 

 

5 nätter i rad har jag drömt om Bamse och vaknat gråtandes. Herregud vilka tuffa nätter och vilka tuffa morgnar när klockan ringer, jag är ganska trött då kan jag tala om, vilket gör att jag har kort stubin på jobb.. Jag är verkligen svag och sårbar nu.. Fick mms av pappa i fredags att Bamse hade kommit hem igen, men den här gången i en urna, men det såg ut att vara en väldigt fin urna på bilden.. Så nu ska vi snart begrava honom och det var i fredags mina gråtnätter startade.. Då kändes det helt plötsligt på riktigt. Min älskade bebis är död liksom.. Jag känner mig så svag.. Gråten är aldrig långt borta så jag är så lycklig att jag får spendera fyra timmar om dagen med mina älskade barn för då tänker jag bara på dem och på deras bästa. Igår kände jag mig helt håglös så när det var rast var jag med barnen ute och lekte dunkgömme som jag inte lekt på flera år (gissa om jag har träningsvärk idag..) och det var så skönt att bara glömma allting, bara springa och leka och skratta med barnen. Jag hade gått under om det inte hade varit för min fina barn på jobb.

Annars har det varit stabilt på sistone, inga svackor och inga toppar utan "normalt".. så normalt det kan vara med en bipolär sjukdom för min del iaf och det är så skönt.. Igår och idag behövde jag inte ta lugnande heller för att åka till jobb så det känns också väldigt bra.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer, jag vill bara vara mig själv igen. Mitt glada och mitt öppna själv.. Det har jag inte varit på länge.. Jag har noll självkänsla eller självförtroende kvar men jag vet inte hur jag ska få upp det igen.. Några tips?

Puss raringar :*

Jag är så fruktansvärt jävla trött så jag tänkte att om jag bloggar lite så håller jag mig kanske vaken ett litet tag till?

Jag somnade igår efter jobb och sov ca en timme, sen somnade jag runt 23 igår kväll.. vaknade 12.30 idag.. somnade vid 14 och sov en timme och jag är fortfarande så jäkla trött att jag hade kunnat somna stående och sova en vecka eller två i sträck..

Sist jag skrev var dagen innan vi skulle ta bort min hund.. Ush vad ledsen jag har vart sen dess. Det är däremot jobbigare för mamma och pappa eftersom han bodde hos dem så det är ju väldigt tomt hos dem nu.. Även fast jag har kommit över det värsta av sorgen så är det ändå tungt och sorgligt när jag tänker på Bamse. Jag vet egentligen att jag inte kommit över det innerst inne men det är lätt att stänga av känslorna. Sen tror jag att det hjälpt mig att jag har börjat jobba, hade jag fortfarande suttit hemma hade det varit ännnu svårare att acceptera det och ännu svårare att distrahera tankarna.
Men det gick lugnt och fint till när det var dags.. Jag hade gjort köttbullar till honom (hans favorit) på torsdagen när jag hade honom hos mig så jag tog med en burk med köttbullarna som var kvar så han fick under bilresan och inne hos veterinärerna. Han var väldigt nyfiken och pigg när vi kom dit och varje gång jag såg honom pigg, vare sig det var i onsdags - torsdags när han sov hos oss eller i fredags när det var dags så undrade jag om det verkligen var rätt beslut att ta bort honom, men han gav väl sitt sista känns det som. Vi gick in lugnt och stilla i ett rum, han fick en lugnande och efter han hade nosat runt lite och suttit hos husse och matte lite kom han och la sig hos mig på golvet på en filt och ett fårskinn. Sen kom veterinären in och gav honom medlet och sen somnade han in i min famn. Det var lugnt och fint och jag gosade med honom några minuter efteråt men det kändes hemskt att lämna honom där.. Men mina föräldrar valde enskild kremering så när de får hem honom ska vi ha en liten middag och sedan begrava honom under ett äppleträd hos mina föräldrar.
Nu när jag skriver om det och tänker på det så gör det så ont igen och tårarna kommer igen.

Veckan som har gått har vart jäkligt jobbig, började jobba i måndags så det är egentligen inte konstigt jag är trött. Jag är inte van vid att gå upp 6.20 varje morgon och dessutom har jag vart halvt förkyld och haft ont i halsen hela veckan så det är klart att det också påverkar att man inte är så pigg. I torsdags och fredags var det kaos på jobb .. jag är evigt tacksam att jag bara jobbar 50% nu. Jag hade aldrig klarat 75% eller 100%, så det känns ganska skönt att jag går på 50% tillomed 15 januari till att börja med. Men det blir lättare och lättare för varje dag och snart är jag inne i rutinerna igen så jag vaknar till liv på helgerna.

Igår var det en fruktansvärd dag.
6.20 - Klockan ringer.
7.15 - Mamma ringer. Fel på blanketten vi skickade in till banken så var tvungen att fixa det efter jobb.
8.00 - Jag befinner mig på jobb.
8.15 - 9.50 - Hade klassen (sjukt rörigt och kaos!!)
10 - 16.45 - Samtal med olika myndigheter till och från.
10.10 - 11 - Hade klassen (lika rörigt och kaos som innan rasten), fick däremot gå ifrån typ hela tiden eftersom jag hade massa samtal att fixa.
11 - Lunch med kidsen (kaos!)
11.30 - Samtal med vissa barn.
12 - Jag skulle slutat men hade fullt upp med olika samtal med olika myndigheter.
12.25 - Kommer från jobb, springer till bussen.
12.30 - Försäkringskassan ringer - min sjukdom är inte tillräckligt allvarlig för sjukpenning så var tvungen att komplettera med en ny blankett (även fast det var dem som skickade första blanketten till mig)
12.50 - 13.30 - Lunch med mamma
13.30 - 14.00 - Fixade blankett till f-kassan och den till banken.
14.00 - 14.05 - Går för att köpa frimärke så jag kan posta breven asap.
14.05 - Står i kassan och ska betala för frimärket. Kortet funkar inte. Jag försöker igen. Det funkar inte.
14.06 - (Ganska trött redan) Går till en bankomat. Kortet funkar inte.
14.07 - Går till en annan bankomat. Kortet funkar inte.
14.08 - Står emot impulsen att ställa mig och skrika rakt ut.
14.08 - Går till banken
14.15 - Är på banken. De hade tekniska fel. Såklart. Hämtade ut pengar.
14.20 - Var tillbaka på ICA för att betala för mitt frimärke på 6 kronor.
14.22 - Myndigheter ringer och stressar mig om dokument jag ska skicka till dem.

14.45 - HEMMA!
Nu skulle jag "bara" maila iväg lite olika dokument då jag gett upp med faxen på skolan. Seriöst. Vem använder fax nuförtiden?
14.50 - Startar Annas dator eftersom jag inte har word på min egen dator.
14.52 - Myndigheterna ringer och stressar mig.
15.05 - Dokumenten klara att skickas iväg.
15.05 - När jag bifogar dokumenten i mailet så hänger datorn sig. *Andas*
15.06 - Gör om allting igen. Datorn hänger sig. *Andas djupt*
15.07 - Gör om allting IGEN. Datorn hänger sig. *Gråtfärdig*
15.08 - Myndigheterna ringer och stressar mig, var tar dokumenten vägen?!
15.12 - Startar min egen dator.
15.15 - Lägger in dokumenten på ett usbminne, för över dem till min dator och får ÄNTLIGEN iväg dem.
15.17 - Myndigheterna ringer för att prata om dokumenten.
15.25 - Allting klart. ÄNTLIGEN.
15.35 - Myndigheterna mailar ang dokumenten.
15.40 - Allting klart. ÄNTLIGEN!
16.00 - Myndigheterna mailar ang dokumenten.
16.10 - Allting klart. ÄNTLIGEN.
16.35 - Myndigheterna ringer ang dokumenten.
16.40 - HELG!

Sen blev det en liten nap på det och soffmys resten av kvällen. Somnade som sagt runt 23, ställde klockan på 11 så jag inte skulle sova bort hela denna dagen. Vaknade runt 7 av värsta näsblodet. Kudden, händerna, armbandet .. massa blod! Suck.. Sen lyckades jag somna om, stängde nog av klockan när den ringde kl 11 i ovisshet och vaknade halv ett idag. Låg i sängen till 13.30... Gick upp, åt några mackor, la mig i soffan framför Criminal Minds och somnade igen runt 14 och sov en halvtimme så nu ska jag verkligen försöka hålla mig vaken så jag kan sova inatt.. (Som om det kommer vara några problem även om jag sover mer nu...)

Nu ska jag iaf in i duschen och sen promenera ner till min kusin för lite mys.

Puss raringar :*

Imorgon är det dags att ta bort min älskade hund.. Han är den bästa som någonsin hänt mig.. Det gör så ont i hela hjärtat.. Jag har läst att man kan dö av brustet hjärta och det känns inte långt ifrån det.. Det gör så ont. Sist jag hade så här ont och var så knäckt var när min älskade morfar dog -05. Jag vill bara ställa mig upp på världens högsta berg och skrika ut all min smärta. Det känns som om hela jag ska brista..

Jag hade honom här inatt iaf så vi har passat på att gosa och mysa hela gårkvällen och hela dagen idag men det räcker inte! Jag vill ha flera år till med honom..Jag vet innerst inne att vi gör rätt för jag vill inte att han ska må dåligt och jag försöker tänka på alla positiva, roliga och fina minnen vi har haft tillsammans men det är svårt.. Jag har liksom inte ens kunnat släppa morfars död än.. Det gör så ont.. Jag kan inte beskriva med ord... Världens finast, goaste, empatiska och roliiga hund..
Det går inte bra för mig just nu.. Detta var verkligen droppen som rann över.. Lustigt att jag fick honom när jag var som sjukast -02 och han tas ifrån mig när jag mår dåligt.. FAN VAD ONT DET GÖR!!!
Och det är så jobbigt att jag tillomed gråter. Jag grååter aldrig. Jag tycker att det är en svaghet. Inte när andra gråter men när jag själv gråter och nu kan jag knappt sluta!
Det värsta kommer att vara morgondagen när vi ska dit... Jag tänkte först inte följa med och göra det men nu när jag tänkt lite så vill jag ändå följa med.. men det kommer bli så tungt.. Det kommer göra ännu mer ont.. Som om det nu är möjligt..

Jag tror faktiskt att jag kommer gå sönder snart..

 

 

 

 

 

Då var det drygt 2 veckor sedan jag skrev och det har hänt en hel del men ändå inte. Ända sen den 10 oktober har jag vart i ett mindre hypomani läge så jag har inte haft ro att sitta ner och skriva för jag har haft så många andra projekt igång. Jag har även haft sömnproblem de senaste veckorna (antagligen pga att jag vart så speedad), jag somnar och vaknar, somnar och vaknar, somnar och vaknar... Ja, ni fattar.. men även fast det vart fruktansvärt jobbigt har det värsta varit all jävla ångest!

Häromdan var jag hos min psykolog (som var vår psykolog i ångestgruppen) och på vägen dit åkte jag på en jävla ångestattack. Eftersom ångesten minskat så oerhört mycket de senaste veckorna när jag hade gruppterapi om just ångest så har jag glömt bort ångesten lite eftersom jag mått så bra. Men jag har alltid med mig lugnande i fall om att. Det har väl hänt tre gånger på något år jag inte haft med dem och då har det ändå gått relativt bra. Men när jag satt mig på bussen.. eller satt och satt, det var självklart en proppfull buss och jag får lätt ångest bland mycket folk, jag tycker det är oerhört jobbigt så jag fick stå upp och BAM! Ångest. Jag började leta febrilt i mina fickor - inga lugnande. Jag kan inte beskriva ångestkänslor med ord, det finns inga ord som kan förklara hur det känns. När jag upptäckte att jag inte hade lugnande kom sån våg med känslor och tankar och fysiska symtom upp så jag kände att; nu dör jag. Jag var så fruktansvärt nära att hoppa av och springa hem igen och inte utsätta mig för det men jag tänkte att "jag klarar detta, jag är snart framme!", kollar på klockan - 17 minuter kvar av bussresan. Efter ett tags hyperventilerande, musik och Facebook så lade sig den värsta ångesten. Jag kom äntligen fram till mottagningen och gissa hur stolt jag var att jag klarade det. Det var den värsta attacken på länge och jag klarade det!
Som tur var så var min psykolog lite sen så jag fick sitta i väntrummet och andas djupt och återhämta mig till en viss del. Jag berättade vad som hänt och han blev så oerhört stolt över mig att jag klarade det. 10 veckors gruppträning har gett resultat.. :) Nackdelen är att får man ångest 10 gånger och det går illa 9 gånger och bra 1 gång så glömmer man den gången det gått bra så vi sa båda två (skämtsamt) att vi hoppades det kommer fler attacker snart så jag lär mig att hantera dem. DET var dumt sagt. Jag fick två till attacker senare samma dag och då var jag inte hemma och hade inte vart hemma om så återigen - inga lugnande. Herregud.. Men, jag klarade dem också så det är en jättebra erfarenhet som jag kommer ta med mig i framtiden.

I fredags kom Annas vänner ner från Örebro och jag var fortfarande helt slut av attackerna trots det gått 2-3 dagar utan attacker, men man blir väldigt trött av dem och det hjälper inte av att jag inte kan sova så jag var minst sagt, sleden. Men det var en mysig kväll med god mat och god dricka så det var lugnt. Sen igår! Herregud.. vi skulle åka till DK och jag var fortfarande trött, inte lika trött men fortfarande trött. Innan vi skulle gå kände jag att ångesten var på väg så jag tog lugnande direkt för att stoppa det i tid, men hjälpte det? Nej. En vanlig ångestattack brukar hålla i sig några minuter när den är som starkast, denna attacken igår varade i ca 3,5 - 4 timmar (!!!!), det blev en del lugnande och gissa om jag var trött sen! Jag gick och la mig ganska tidigt igår medan de andra satt och kollade film och jag hann knappt lägga huvudet på kudden innan jag somnade. Men återigen, fast jag var så trött så blev det en natt när jag vaknade mååånga gånger.. Jag är så trött nu.
Jag är så glad att jag är sjukskriven för just nu hade jag inte haft orken att ha min klass och ansvara för 16 barn när jag knappt kan ta hand om mig själv..

Även fast jag fortfarande känner att manin kliar lite i kroppen så är jag för trött för att låta det bryta ut så just nu kommer jag koncentrera mig på böcker och filmer idag för att förhoppningsvis lugna ner mig.. Känns väldigt konstigt att ha massa energi i kroppen men samtidigt vara så sleden att man inte ens orkar äta eller röra sig.

En annan väldigt jobbig sak som pågår just nu är att jag har en mindre livskris. Det är inte mycket i mitt liv jag är nöjd med just nu.. Jag är tacksam och nöjd över att jag har mina vänner, familj, släkt och min tjej men jag är missnöjd med resten. Jag är trött på ångesten och det bipolära men det är någon jag lär leva med resten av mitt liv så det är inte mycket att göra någonting åt. Men jag är missnöjd med mig själv, jag har inget självförtroende eller någon vidare självkänsla och jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Vill jag fortsätta med mitt yrke eller vill jag omskola mig? Orkar jag omskola mig? Jag har inte råd att omskola mig för jag klarar mig knappast på studielån eller studiebidrag och jag orkar inte jobba samtidigt som jag pluggar.
Just nu vet jag ingenting och det är fruktansvärt frustrerande - jag har alltid vart driven, jag har alltid vetat vad jag vill med mitt liv och hur jag ska uppnå mina mål så att inte ha någon som helst aning om hur jag vill leva och vad jag ska göra är en väldigt ovan känsla. Ända sen jag var 12 år och hade praktik (en dag) på en förskola har jag vetat att det är det jag skulle göra och det när jag var 23 var jag lärare. Jag ville sedan vidareutbilda mig till specialpedagog men det har jag tappat suget för.. så.. det är lagt på is så länge.
(Det är inte så att jag tycker synd om mig vill jag tillägga, det värsta jag vet är när folk sitter och klagar över sin livssituation och inte gör något åt det.. så det är inte min grej att sitta och tycka synd om mig själv för man styr alltid sitt eget liv och jag väljer att vara positiv och glad. Jag är missnöjd med mig själv både inuti och utanpå men jag väljer att inte låta det påverka mitt humör och min livsinställning och därför väljer jag att göra det bästa av min lilla livskris och analysera och fundera över hur jag ska göra för att jag ska vara mitt bästa jag som jag kan vara men just nu står det still).

Nu ska jag iaf gosa ner mig med en bok i soffan under en varm filt och försöka hålla mitt humör i balans.. så får vi se hur länge det håller i sig.

Puss raringar :*

Just nu är jag oerhört besviken på vissa personer i mitt liv & just nu är jag inte så värst intresserad av att ha kvar dem i mitt liv. Jag har nog aldrig känt mig så ensam och oönskad som jag gjort denna helgen. Det känns lite som att jag inte duger, visst har jag känt så många gånger i mitt liv, men igår var .. jag finner inga ord. Jag följde väl inte handlingsplanen direkt heller som jag gjort tillsammans med min psykolog när det gäller mat. Ingen frukost, ingen lunch, inga mellanmål.. Det blev en bit lasagne igår och choklad. Klå det. Idag har jag iaf ätit frukost, sen får vi se om det blir något mer idag. Har inte direkt någon aptit..

Jag vill göra något med mitt liv. Flytta till en annan stad, börja om på nytt. Det enda som håller mig kvar är vissa vänner, min familj, mormor och, självklart, Anna.
Det värsta av allting är att jag låter vissa personer påverka min självkänsla. Få mig att känna att jag inte duger. Få mig att känna mig oönskad. Som att jag endast duger när det inte finns någon annan att träffa eller något annat att göra. Jag vet även att denna jävla bipolära skiten påverkar mitt sociala umgänge mycket då jag inte haft kraft att vara social så som jag vart innan och det är väl bara att inse att jag inte är den person jag varit och det får antagligen folk att tröttna på mig. Jag har inte vart den bästa vännen på sistone, det vet jag om. Jag har vart skitkass på att höra av mig och det är inte meningen att mina vänner ska höra av sig hela tiden. Jag vet detta, så jag får väl skylla mig själv egentligen.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva.

 

 

 

 

Den senaste veckan har vart relativ stabil faktiskt (trodde jag fram tills jag kom till psykologen). Har inte sovit ordentligt på tre nätter av någon anledning som jag inte vet riktigt och idag var det dags för psykologbesök. Jag var fruktansvärt rastlös och hade svårt att sitta still för jag är måttligt understimulerad nu när jag går hemma.. Eftersom jag hade honom som ledare i gruppterapin som var ångestrelaterad så vet han inte så mycket mer om mig än det som har med ångesten att göra, men han hade läst i min journal och då sett att jag är diagnostierad med bipolär sjukdom. Eftersom han såg hur rastlös jag var frågade han om jag var på väg upp till hypomani men det sa jag att det var jag inte för då fungerade jag på ett annorlunda sätt, det första tecknet är tex att jag börjar prata väldigt snabbt och osammanhängande så det var det inte, men efteråt började jag fundera. Jag kanske är på väg upp ändå? Jag berättade lite hur mitt liv ser ut för tillfället och vi kom båda fram till att min sömn är dålig just för att jag inte gör något speciellt om dagarna så vi gjorde en handlingsplan för hur jag ska "leva" under resten av sjukskrivningen. Jag berättade också att eftersom jag är så rastlös så finns det en väldigt stor risk att jag kommer gå upp i den hypomaniska fasen om bara någon dag och anledningen till att jag väljer att inte göra någonting om dagarna är för att jag vet att om jag drar igång något projekt, stort som litet, (kan bara vara en sån liten sak som att dammsuga eller liknande) så kommer jag få den toppen och därefter kommer dippen, svackan. Så jag väljer att inte göra något just för att skydda mig själv från svackan och där kommer min handlingsplan in för att styra upp mig om (när) jag hamnar i svackan.

Så handlingsplanen är följande:

1) Hålla fast vid mina rutiner när det gäller mat och sömn. Detta är lättare sagt än gjort då jag inte äter när jag är i en svacka och det enda jag gör är att sova i princip, så detta måste jag hålla mig till.
2) Gå till jobbet 1 dag i veckan.
3) Göra något roligt på helgerna, aktivera mig på något sätt, hur trött jag än är.
4) 1 dag i veckan är jag tillåten att chilla, kolla filmer, läsa, vara döbagad i soffan och inte behöva röra ett finger om jag inte känner för det.
5) 1 dag i veckan ska jag umgås med någon (någon frivillig?), fika, gå på bio.. vanliga aktiviteter.. (Gärna fler gånger i veckan men minst en gång i veckan).
6) 1 dag i veckan ska jag gå ut på en långpromenad/skogspromenad.
7) 1 dag i veckan ska jag vara i bipolärskolan (förutsatt att jag får en plats) så nu har jag saker att göra varje dag. Sen får jag självklart gå på fler promenader i veckan och träffa vänner mer än en dag i veckan, men det ska göras minst 1 dag i veckan. Det allra viktigaste att hålla fast vid är rutinerna och maten.
Ska bli spännande att se hur detta går..
Men fast jag upplevt mig som stabil på sistone så är jag nog inte det ändå, för det tog en kvart för honom att få mig gråtfärdig för att jag (uppenbarligen?) inte mår bra. Jag vet inte alls vad som hände där men.. Ja. Något hände.. Nu ska jag iaf dit om någon vecka igen och följa upp hur jag mått och om det blivit någon svacka eller dipp.

Efter besöket där sprang jag på min kusin så vi chillade lite i stan och sen gick jag och gjorde vid mina naglar. När jag sitter där och njuter av att bli ompysslad ringde min mobil, då var det min psykolog som hade hört sig för om mina sömnproblem så en läkare sa att om jag inte kunde sova till nästa vecka skulle jag ringa och få en recepttid för att byta mina tabletter/höja dem. Jag blev så rörd av det, han är så genomsnäll som verkligen gör allt för att man ska må bra! 
(Jag är för övrigt jävligt stolt över att jag inte gick hem direkt efter mötet och la mig i soffan utan faktiskt var kvar i stan ett par timmar efteråt. Heja mig!)

Ja.. det är väl lite det som är aktuellt i mitt liv just nu. Imorgon bär det av till jobb och förhoppningsvis blir det SATC-race med bästa Malin i helgen <3

Ha en fin helg mina vänner.
Puss raringar :*

 

 

 

Nu har jag förstått varför jag är sjukskriven.
Jag har vart på jobb ett par timmar i tre dagar för att "lära upp" min vikarie och lite möten och sådär och gode gud vad slut jag är nu när jag faktiskt inte gör någonting utan slappnar av, dessutom har jag vart på Väla både i lördags och söndags.. Jag skulle träffat Annie igår, men det ställde jag in eftersom jag var så sliten att jag knappt kunde röra mig. Jag skulle träffat Lago idag, men jag ställde in det av samma anledning. Jag är så utmattad. Dessutom har jag sagt till min vikarie att jag kommer att komma till jobb varje fredag för att kolla hur veckan har gått men just nu känns det som att jag inte kommer ha kraft till att ta mig dit på fredag. Får se hur det känns på fredag. Jag är ju trots allt sjukskriven och jag ska vila då och det är mitt eget beslut att jag vill följa upp varje vecka men orkar jag inte så orkar jag inte. Jag tänker inte tvinga mig till något alls denna sjukskrivningen.
Jag har dock lovat mig själv att denna sjukskrivningen ska jag lära mig att laga mat, eller ja. Att faktiskt laga mat OCH, det viktigaste, att äta. Tro mig, detta är en tuff utmaning. Jag har lovat mig själv att jag ska äta minst ett varmt mål om dagen. Igår glömde jag bort det och kom på det vid 20.30 fast jag tagit upp köttfärs och grejer så jag tog en färdigrätt. Men det är bättre än ingenting alls. (Igår bakade jag tillomed en sockerkaka som blev frukost idag). Idag skulle jag gjort köttfärssås men vi hade inga passerade tomater hemma så det blev makaroner och korv. Återigen, bättre än ingenting. Så ja, nu har jag klarat det två dagar. Nu är det "bara" 29 dagar kvar som jag ska klara av detta. Herregud.. detta kommer bli en fruktansvärt tuff sjukskrivning. Hur ska jag klara detta? Jag säger som mormor alltid har sagt: Hade det funnits ett piller man hade tagit som gjort att man aldrig mer hade behövt äta mat så hade jag tagit det direkt". Hon har så rätt min kära mormor. Mat är ett nödvändigt ont. Mat är endast ett slöseri med pengar och tid. Men nu har jag iaf lagat dagens mål så nu behöver jag inte tänka mer på det så det är jag glad över.
Jag förankrar mig även i litteratur som har med ångest och social fobi att göra. Jag tränar mig också i att hantera min ångest. Även fast jag inte haft ångest på länge får jag inte glömma det jag lärt mig i gruppen i somras, det lär komma väl till pass om (när?) jag får nästa ångestattack.

I måndags, tisdags och idag har de hållt på med vår lägenhet. I måndags och tisdags höll de på att renovera våra balkonger och idag och imorgon ska de fixa en vägg hos oss. Så 7.30 har hantverkare stått och ringt på dörren måndag, tisdag och idag och de kommer stå där imorgon också.. Ska bli så skönt att sova ut på fredag!

Ett väldigt glädjande besked. Idag fick jag ett brev där det stod att jag har fått en tid för bedömningssamtal ang bipolärskolan som startar i höst!! Låt mig bli antagen! 22/10 äger det samtalet rum så håll tummarna för mig då. Jag kommer vara fett nervös.

Okej, nu orkar jag inte sitta upp längre så nu ska jag lägga mig ner igen.

Puss raringar :*

 

 

 

Var hos läkaren idag för lite check-up för att se hur den här månaden har gått som jag jobbat heltid. Jag berättade att det varit väldigt tufft men en bra utmaning och lite annat om jobb och jag kände att jag inte klarar 100% så jag ville bli sjukskriven igen 25%. Hon sjukskrev mig 100% och jag blev väldigt arg och upprörd eftersom jag vet att jag klarar 75%! Hon tyckte tydligen dock inte att det funkar just nu utan jag behöver "en månad för att vila upp" mig. Hon tyckte även att hon vart väldigt lyhörd för mina sjukskrivningsönskemål innan så nu tyckte hon att jag får lyssna på henne för en gångs skull... men ja.. hon är ju läkare så.. ja. Sen efter denna sjukskrivningen ska vi diskutera det här med sjukpension. Det låter faktiskt som en väldigt bra idé. Istället för att pendla fram och tillbaka med sjukskrivningar så är det logiskt att sjukskriva mig på 25% i tre år så det känns jättebra. Då har jag liksom tre år på mig att koncentrera mig på mina 75% och slippa oroa mig för att bli sjukskriven på 100% och sen gå upp itid för att sen gå ner i tid osv.. Nu är jag mest bara så jävla bitter på fucking en månads sjukskrivning. Det blir inte bättre av att gå hemma i en månad, jag vill vara på jobb, jag vill ha mina lektioner, jag vill vara med barnen.. Jag vill absolut inte sitta hemma.. Men men. Det finns inget jag kan göra .. jag försökte övertala henne om att det räcker med 25% men nej. Det blev inget med det.

 

Annars står jag fortfarande (!) i kö till den bipolära skolan (gruppterapi) och jag hoppas att jag kommer in i höst. Varför startar dem inte en grupp till när det är så lång kö?
Efter läkarbesöket hade jag en timme att slå ihjäl i stan innan jag skulle till gruppterapin som jag gick på i somras, det var avslutning och uppföljning för att se hur denna månaden efter gruppen slutat har gått. Var lite dåligt med folk, det var jag och en till och då psykologerna.. Tur att den andra personen kom också annars hade jag suttit själv där med psykologerna i två timmar. Det hade vart mindre spännande..
Så nästa gång jag ska till psykologen är den 10/10 för att då ha ett avslutningssamtal till? Vet inte riktigt vad det var för något samtal, kan hända att jag glömde att lyssna men vi skulle iaf se om jag behövde mer samtalsterapi eller om vi skulle avsluta vår kontakt. Det tyckte jag att vi kunde göra direkt men det kan säkert vara bra eftersom jag vart sjukskriven i två veckor då så då kan jag behöva prata av mig.. :b

Och med de orden avslutar jag detta inlägget.
Puss raringar :*

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är (nog?) på väg ner i en svacka tror jag. Kanske. Fick en positiv nyhet idag så jag ringde mamma och berättade det men någonstans i det där samtalet trampade hon nog på en öm tå som jag inte visste att jag hade så samtalet slutade med att jag grät och att de ska köra hit och hämta mig så jag får lite socialt idag och inte bara stänger mig inne. Jag klandrar absolut inte mamma för att jag började gråta, det är alltid något i en mammas röst som får en att ge efter. Man kan inte ljuga för sin mamma om hur man mår helt enkelt. Det var bra att hon fick fram lite känslor ur mig för på sistone har jag vart väldigt introvert och i ett zombieliknande tillstånd och trött och sleden och allmänt .. ja. Introvert. Har haft mycket tankar i huvudet, men kan inte sätta fingret på en enda av de tankarna, har vart i min egen värld utan att veta vad som hänt i den världen. Så fort någon har frågat i veckan vad jag tänker på har jag märkt att jag har varit i inget-boxen samtidigt som jag vart full av tankar som jag inte vet vad de handlar om. Det kanske är ett tecken på en kommande svacka? Ett tecken jag inte lagt märke till tidigare? Det kanske är så att när jag vänder mig in i mig själv och inte pratar med någon så är det inget bra tecken? Märkligt. Det ska jag ha i åtanke nästa gång jag blir inåtvänd.

Jag känner mig bara så.. missnöjd med mig själv. Att jag låter jobbet påverka mig så mycket och låter vissa personer knäcka mig totalt. Jag borde ha lärt mig min läxa av min gamla kollega som knäckte mig mentalt på ett annorlunda sätt än vad man brukar knäcka ner folk. Jag är missnöjd med mig själv för jag inte har något socialt umgänge kvar i princip. Jag älskar att umgås med min underbara tjej, absolut men jag vill ha tillbaka de vänner jag hade förr.. Gud vet var den tiden tog vägen. Det hade vart jätteskönt att ha de personerna i mitt liv + min vackra tjej. Jag vet att de fortfarande bara är ett samtal bort men jag känner mig så missnöjd med mig själv för det känns som att jag stött bort dem..

Nu ringde pappa så nu ska jag åka, det blir nog en uppdatering av detta inlägg lite senare.
Puss raringar :*

 

 

 

 

För ett par veckor sedan fick jag en ny tjänst på jobb. Jag bytte från förskola till förskoleklass och fritids så istället för att jobba med 1-4 åringar jobbar jag nu med 6-7 åringar. I början kändes det lättare och det gör det fortfarande, det är inte samma stress överhuvudtaget som det var på förskolan och man kan, självklart, ha andra sorts samtal med dessa kidsen. Det är alltid tufft att börja jobba igen efter semestern och att sedan anpassa sig till att jobba heltid igen, som jag inte gjort på hundra år känns det som, är en utmaning. Jag älskar kidsen, det gör jag absolut, men de tar knäcken på mig. De bryter ner mig totalt. Det var oerhört tufft på förskolan och med dessa kidsen är det också tufft, men på ett helt annat sätt. På förskolan var vi 7 stycken som jobbade tillsammans men här är jag ensam med en hel klass. Jag har en barnsköterska i min klass och det är jag evigt tacksam för men eftersom jag är lärare så faller allt på min lott. Alla utvecklingssamtal och alla lektioner planeras och utförs av mig och som om inte det räcker så är det tusen andra saker som ska göras, t.ex trettiotusen möten. Det är inte ofta jag kan sluta i tid eftersom det är så jäkla mycket att göra. Att dessutom vara på fritids efter skolan slutat är extremt frustrerande. När man har haft en oerhörd tuff dag med eleverna som jag haft idag (.. och igår.. och i måndags..) är man inte direkt den bästa pedagogen man kan vara.. Jag börjar verkligen tvivla på om jag kan jobba 100%. Jag kanske inte är redo för det än och jag kanske aldrig kan jobba heltid någonsin igen.. Jag har intalat mig själv, och säkert alla andra i min omgivning också, att allt går som smort. Och ja, det har känts bra många dagar, absolut.. men när jag sen kommer hem är jag så slut att jag knappt vet vad jag heter. Jag har ingen aptit så jag äter i princip ingenting när jag kommer hem från jobb (även fast min sambo har gjort matlådor till mig), jag sover, sover och sover och jag har noll energi. Jag vet att man tycker att om jag bara kommer igång med mat och motion så kanske jag mår bättre men nej. Det fungerar inte så med denna sjukdomen och med mitt liv. Jag vänder mig själv ut och in för att få det att fungera med klassen och allt annat runtomkring men jag är totalt slutkörd, jag vet inte vad jag ska göra längre, jag får ingenting att funka överhuvudtaget.. Jag är som en levande zombie, jag orkar inte röra mig, jag orkar inte tänka, jag orkar.. inget. Jag behöver knappt mina sömntabletter för jag kan i princip somna ståendes var som helst just nu.
Jag kan inte ge barnen det som de behöver just nu, jag är inte tillräckligt stark i mig själv för att kunna lyfta dem och jag är alldeles för .. trött för att orka .. jag vet inte. Jag vet bara att jag inte klarar detta längre.

Jag har läkartid på onsdag och då ska vi följa upp hur det har gått att arbeta heltid. Så ja. Det blir nog 75% tjänst igen men så länge jag klarar det är jag nöjd. Det är inte värt att må så här och ha dessa känslorna i mig som jag har nu bara för att jobba heltid. Jag har även lärt mig av tidigare erfarenheter att stoppa det i tid annars kommer jag bli 100% sjukskriven igen och det är inget jag strävar efter direkt..
Något som stör mig otroligt mycket är att idag skulle Tomas Gunnarsson vara på Drottninghög centrum kl 18 för att föreläsa men hade jag kraft att ta mig dit? Nej, och det gör mig otroligt ledsen.

Ja.. så så ligger det till i mitt liv just nu. Jag är så tacksam att jag har en fin sambo, goda vänner och bra kollegor som stöttar mig i vått och torrt, både från förskolan och nya kollegor på skolan.
Dock är det en väldigt bra sak som kommit ur av detta och det är att min ångest och panikattacker är som bortblåsta. Jag har haft en (!!!) panikångestattack sen jag började på skolan och jag vet faktiskt inte sist jag hade ångest och det är så himla skönt så på det sättet mår jag mycket bättre och det är jag evigt tacksam för!

Nu ska jag försöka få i mig lite mat, vilket är lättare sagt än gjort, jag är hungrig som fan men jag kan inte förmå mig att äta eftersom jag blir äcklad av typ.. allt. Spännande det här.

Puss raringar :*